Hisingens kändisgravar del II – Kent Andersson

I vår första text om Hisingens kändisgravar öppnade vi arkivet och berättade om Ebbe Carlsson, mannen som låg bakom en hemlig privatspaning av mordet på Olof Palme. Nu ska vi åter besöka en kändisgrav och se tillbaka på ett livsverk. När det gäller denna man hävdar många att han alltid kommer att leva vidare genom sina ord och pjäser.

Kent Andersson (1933-2005)

Vi vrider tillbaka tiden till den 2 december 2005 och förflyttar oss till Göteborgs Stadsteater vid Götaplatsen. Inne på Stora scen avlöser skratten varandra och till publikens förtjusning tar man del av sketcher, poesi och framträdanden från Kent Andersson. Dock inte av Kent själv. Meningen var att Kent skulle stå på scen i rollen som Diktaren i Strindbergs föreställning Ett Drömspel. Det var också meningen att Kent skulle fylla 72 år på just denna dag. Istället är det nu minnesstund, för bara en månad tidigare tackade Kent för sig och gick en trappa upp. Men som alltid när Kents verk framförs skrattar publiken, vilket den gör även denna måndagskväll. Kent står för skapandet – skådespelarvännerna för framträdandena. Sven Wollter läser upp en dikt de skrev ihop och låter smått tagen när han i radio berättar att ”det är som om hans ande svävar härinne”. Skådespelar-kollegan Lars Erik Berenett menar att han alltid sett upp till Kent och hur han ”jämt hade servetter han använde för att skriva utkast till dikter på. Det är ofattbart hur dessa servetter skapade en del av Sveriges poetiska skatt.”

Lundby nya kyrkogård

Kent Andersson växte upp i en arbetarfamilj med sex syskon i den fattiga stadsdelen Rambergsstaden på Hisingen. I tonåren var han pappersbruksarbetare och senare sjöman innan han kom i kontakt med Atelierteatern och skådespeleri. 1958 antogs Kent till Stadsteaterns elevskola och när han började skriva pjäser präglades hans verk ständigt av uppväxten på Hisingen. Att han hela tiden förvaltade arvet och insikten i ett arbetarsamhälle menar många förklarar varför han blev så älskad. Att han kom med sina manus i en plastkasse tyckte kollegerna var Kent i ett nötskal.

Tillsammans med Bengt Bratt skrev han på 60-talet trilogin Flotten, Sandlådan och Hemmet som på många sätt markerar startpunkten för den politiska vågen i Sveriges teaterlandskap. Förutom att pjäserna var populära hade de dessutom humor och den göteborgska folkligheten. Han slog i underläge, drev med människor utan att försöka göra sig märkvärdig men klippte samtidigt verbalt till folk på käften. Recensenter hävdade att Kent, förutom skämtarsidan, även hade en poetisk och finstämd sida. Nedan får ni ett smakprov och ett stycke från just pjäsen Sandlådan (1968).

Vi lever i samma låda

Vi myllrar i samma låda
Vi kryllar i samma sand
Vi plågas av samma klåda
Som vi kliar på ibland
Vi lever i samma samtid
Vi kräver varandras krav
Vi strävar mot samma framtid
Vi gräver varandras grav
Den allra värsta klådan
Är frågorna vi har:
Varför världen inte är sådan
Som dom påstod att den var

Sent 80-tal flyttade Kent till Stockholm för att jobba på Dramaten och medverka i både film och TV-produktioner. Många minns honom som den försupne Ville Vingåker i TV-serien Hedebyborna eller hans roll som göteborgsfilosof i Göta Kanal från 1981. Till hans mer seriösa roller hör småföretagaren i Dom unga örnarna av Kjell Sundvall och som torghandlaren i Storstad. De yngre av oss kommer kanske ihåg honom från hans medverkan i ett par av filmerna om Jönssonligan.

Kent Andersson på Aftonstjärnan

Men Kent flyttade hem. Han trivdes trots allt bäst i Göteborg och på Hisingen, där han var så känd, älskad och omtyckt av alla. Mellan 1997-2004 spelades hans succérevyer för fulla hus på Aftonstjärnan i Lindholmen, bara några kvarter från där han växte upp. ”Aftonstjärnan står för Göteborg, Hisingen och arbetarklass. Det är något äkta och genuint” sa Kent i en intervju 2002. Redan då hade de haft över 400 slutsålda föreställningar.

Men så kom slutet för Kent och han dog utanför sitt hem den 3 november 2005. Vi kastar oss tillbaka till minnesstunden på Göteborgs stadsteater där Lasse Brandeby nu står på scenen. Han framför den roll som publiken under många år sett Kent framföra på Aftonstjärnan. Applåderna och munterheterna avlöser varandra och när sketchen slutar fylls teatern med tacksamhet, så som den alltid gjort, för Kent Andersson. Lasse går av scenen aningen skärrad.

– Jag har aldrig varit så nervös inför en roll i hela mitt liv. Nu, efteråt, känns det … magiskt. Jag är så glad för att ha varit med, det känns faktiskt som om Kent också var det. Det var som om jag hörde hans röst i huvudet hela tiden, förklarar Lasse.

Idag ligger Kent begravd på Lundbys nya kyrkogård. I kvarter 15, plats 00102, hittar vi gravstenen där man i skrivstil ristat in namnet. Vid graven ligger en röd ros, kanske som symbol för hans socialdemokratiska sympatier – men antagligen som ett tecken på kärlek. Känns lite typiskt för Kent. Att graven inte sticker ut, utan ser ut som alla andra gravar. För Kent var verkligen en av oss, en Hisingsbo ända ut i fingerspetsarna.

Vila i frid Kent Andersson.

Kent tilldelades under sin karriär Arbetarnas bildningsförbunds litteraturpris 1967, Svenska akademins teaterpris 1970, teaterförbundets De Wahl-stipendium 1971, den kungliga medaljen Litteris at artibus 1980, Lasse Dahlquists-stipendiet 1989 och Karl-Gerhard stipendiet 1997. Han blev även filosofisk hedersdoktor vid Göteborgs Universitet 2005.

Kent Anderssons grav på Lundby nya kyrkogård

Publicerat: 2013-03-04
Taggar: ,