Hisingen är också hemma för jazzstjärnan Hanna

Jazz har av någon obegriplig anledning blivit ett dimmigt begrepp för flera generationer svenskar, trots att det finns hur mycket bra som helst att lyssna in oavsett om man i övrigt diggar hiphop, pop eller dubstep. Att gå igenom livet utan att till exempel ge John Coltrane eller Miles Davis en ärlig chans är faktiskt rätt dumdristigt, liksom att missa Moniza Zetterlund eller Ella Fitzgerald eller Billie Holiday eller…ja, listan kan göras lång.

En av landet allra finaste och bästa jazzröster tillhör Hanna Elmquist, som har en stark relation till Hisingen efter att ha bott där i flera år av sitt liv. Idag bor hon i Stockholm, men återvänder titt som tätt för att hälsa på familjen…

Hon har tidigare släppt kritikerrosade plattor som ”Ferry Yard Road” och ”Spring” och tidigare i år kom nya albumet ”Slow motion”. Hanna såväl skriver som arrangerar och textförfattar låtarna i samarbete med Björn Jansson, men det som först möter lyssnaren är hennes röst som vi nog bara måste säga är en av våra favoritröster alla kategorier musik. Vi tyckte det var på tiden att vi tog ett snack med Hanna, om det halvtuffa livet som jazzmusiker och om den nya plattans tillkomst efter en del personligt trassel.

Ryktet hade dessutom nått oss om att Hanna skrivit en låt med en alldeles särskild koppling till Hisingen, och det ville vi förstås gräva lite i. Men vi börjar i en annan ände.

Hanna, hur är livet som jazzmusiker och kompositör?
– Jaa..vilket liv? Ha! Nä.. men det finns väl knappt nån som försörjer sig enbart på att sjunga jazz i Sverige idag.

–Jag fantiserar om en mecenat, ett mirakel, eller en avlägsen släktning som dör och lämnar mig sin förmögenhet! Tills dess så gör jag min grej ändå, undervisa lite, söker kulturstöd, osv. Travar på.

 Skriver du ständigt eller går det i perioder?
– Nä. jag skriver lite när jag känner för det.  Jag är fruktansvärt dålig och odisciplinerad och har inget schema eller så. Å andra sidan så kommer det väldigt fort när det kommer! Då kan jag skriva en låt på en kvart, den kommer liksom ut färdig och klar, har legat och jäst i skallen och så – plopp! Jag gör mycket av jobbet inuti skallen tror jag, det är bara så jag funkar. Att försöka tvinga ut något går inte – då blir min inre konstnär arg och slår bakut! Måste vara fritt, det där jäkla skapandet.

– Fast sen slipar man ju alltid. Och bandet gör ju sitt till, så det är först när man börjar repa man verkligen får klart låtarna.

Hur har din musik och du som artist förändrats över åren sen debuten?
–Man blir mindre glad och mer bitter! Fast man blir bättre, duktigare, mer musikalisk också. Jag vill alltid utvecklas, bli bättre och det har jag blivit också. Fått mer pondus, fått mer fans. Jag kan mer och är självsäkrare och mer sammanbiten än vad jag var i början. Då trodde man typ att allt skulle gå lätt och bra bara för att man följde sitt hjärta och gjorde det man älskade och hade begåvning för. Nu inser man att det kan gå fan så mycket bättre för nån halvkass bara för att de känner nån eller är nåns barn eller likande. Det är surt. Men så kommer man ur den perioden, blir starkare, slutar jämföra sig. Eller så lägger man av. Så tror jag det är.

– Men musiken..ja oj svår fråga. Det får lyssnaren avgöra. jag bara…skriver. Ut kommer det som pågår inuti! Ibland gamla saker, ibland dagens relevans. Olika. Nu blev det en deppig skiva för jag har varit deppig, inget jobb inga pengar osv – men nu har man fått ur sig det, gjort den terapin, så nästa skiva blir förhoppningsvis piggare!

 Din nya platta Slow motion – finns det nåt slags tema på den som du kan berätta om?
– Det är alltid texter från en bred tidsperiod jag jobbar med…vissa kan vara 2 år gamla innan de hamnar på skiva. Vissa är nya. Mycket är om en dum kille jag levde med i några år, och som inte mådde särskilt bra. Mycket problem med sig själv…som jag i min kvinnliga godhet trodde jag kunde “hjälpa” honom med. Hm, right…

– Jag förlorade verkligen allt i den break-upen: bostad, jobb, dum kille… Så det hamnade nog mycket i skivan! Sorry för honom…men han ska bli pappa nu så han är nog glad ändå, och jag är ju skitglad idag att jag tog mig ur! Som kan höras på “Danced”.

Vad har Hisingen betytt för dig? Finns det nån låt som det finns ett stänk Hisingen i?
– Hisingen är ju både vatten och vin – och vinäger för den delen! En fruktansvärt underskattad ö som jag tror har sina glansdagar framför sig! Bästa tiden kommer. Fräscha upp, gentrifiera så löser det sig nog! Nä, men allvarligt, det sitter ju fast i hjärteroten, när man har familj där och bott där…det är lite “hemma”.

Finns det någon plats på Hisingen du ömmar lite extra för då?
– Hisingen närmast stan har jag inte så mycket relation till, Hisingen mot havet känner jag bättre till. Har gått, joggat, sprungit, promenerat från Lilleby till Sillvik en miljard gånger minst, genom skogen. Det är terapi för mig – ut å gå i naturen! Så det har jag gjort många gånger, gått där och grubblat! Bussen, som tar helt sjukt lång tid (25:an) där kom låten Gothenburg till, och mycket ur den låten är sprunget ur de bilder jag har i huvudet från skogarna runt Lillebyn. Havet, dofterna…Den handlar om där!

Jazzintresset är ju lite tveksamt bland fölk numera, och inte hör man särskilt mycket jazz i radio heller, kan du nämna fem plattor man absolut måste höra innan man så att säga stämplar ut?

– Ja det kan jag. Kan nämna 20, men ok…fem..här då:

Nils Berg Cinemascope ”Popmotion”
Linda Svantesson (Kallerdahl) “Far from alone”
Monica Zetterlund/Bill Evans “Waltz for Debby”
Count Basie and his Orchestra “The Complete Atomic Mr Basie”
Aretha Franklin “Aretha sings the blues”

Hanna listade också sina bästa platser på Hisingen:
Skogsvägen från Lillebyn till Sillvik.
Sillvik
Tommys pizza på Torslanda torg. “Den godaste kebaben jag nånsin ätit. Och jag har ätit kebab i hela landet”
Ica Maxi vid gamla flygfältet.

Lyssna och läs mer om Hanna Elmquist här:

Hannas hemsida
Soundcloud


Publicerat: 2013-08-16
Taggar: , , ,