La Baracca Rossa – den röda baracken har återuppstått

IMG_7963

Under sent 40-tal och tidigt 50-tal flyttade många italienska arbetare till Göteborg för att söka anställning vid industrin. Många av dessa hamnade till en början i baracker på Sävenäs, ett område som så småningom fick namnet ”Lilla Milano”. I Lilla Milano fanns ”La Baracca Rossa” – Röda baracken. Där hade italienarna, i enlighet med ett avtal som slutits mellan Sverige och Italien, tillgång till italiensk mat, bröd och vin. Baracken blev en naturlig mötesplats för den italienska kolonin i Göteborg. Det var italienarnas umgänges rum i stan.

IMG_7964

Nu, cirka 50 år senare, har La Baracca Rossa återuppstått. Den är förvisso inte längre röd och den ligger inte längre i Gamlestan utan i Sannegårdshamnen. Bakom den italienska kvarterskrogen står bland annat bröderna Alex och Adam Reggiani, vars pappa en gång kom till den röda baracken i Lilla Milano. Bröderna driver sedan tidigare en av Göteborgs bästa kaffebarer, Bar Piccolino, på Kungshöjd. Så befinner du dig på ”fel sida älven” så är Piccolino väl värt ett besök, närmre en stimmig kaffebar i Italien kommer man inte norr om Bolzano.

IMG_7969La Barraca Rossa ligger ett stenkast från vattenbrynet i Sannegårdshamnen.

Inredningen är delvis industriellt hippt, glödlampor som hänger från taket och avskavda tapeter som blottar murbruket i väggarna. Samtidigt är det så där klassiskt rustikt som man ofta återfinner på italienska restauranger. Vinflaskor står uppstaplade på hyllor längs väggen i den lilla lokalen. På väggarna hänger svartvita fotografier som är som tagna ur en film av Federico Fellini. I ena hörnet står den nästan obligatoriska flaskan amarone i gigantiskt format i en öppnad trälåda.

Denna soliga decemberförmiddag är den lilla restaurangen full med lunchgäster. Bemötandet från personalen är typiskt italienskt, rappt men hjärtligt och med glimten i ögat. Tjattret från lunchgästerna blandas med ljudet från köket, som man ser rakt in i när man kommer in genom dörren, det är ett trevligt sorl.

Lunchmenyn består av fyra-fem rätter som pasta, pizza och sallad. Klassiskt italienskt helt enkelt. Valet faller på en carbonara, få råvaror och enkelt. Det är ju liksom hela grejen med det italienska köket. Carbonaran är gjord efter konstens alla regler, pasta som är kokt till en perfekt al dente, bacon, ägg och parmesan. Det är ingen svennebanan-carbonara (eller ost- och skinksås som det kallades i bamba) som serveras, grädden och vitlöken lyser med sin frånvaro, tack för det.

IMG_7973

Samtidigt är en carbonara kanske ett lite för förutsägbart val av mig, det är salt, syrligt, lite rökigt och gott. Men det är inte som att tungan slår en trippel saltomortal av smakerna. Det slår mig när jag ser vad andra gäster beställt in att jag kanske borde varit lite mer kreativ i mitt val.

En del verkar beställa från kvällsmenyn och en bit in i lokalen serveras en tallrik med vad som ser ut att vara musslor och rummet fylls av en fantastisk doft. I min ögonvrå skymtar också vid ett tillfälle ett fat med körsbärstomater och mozzarella. Här snackar vi inte någon plastig, seg fabriksmozzarella utan äkta buffelmozzarella. Den där sorten som populära matkonton på Instagram lägger upp videos på där de sakta bryter osten i mitten.

När jag lämnar La Barraca Rossa är jag mätt och belåten. Trots att jag kanske borde ha valt något mer spännande från menyn är jag nöjd, det går inte att klaga på kökets insats. Carbonaran var precis så bra som en carbonara kan vara och besöket gav mersmak.

Det blir definitivt ett återbesök kvällstid och för att gå loss på det breda utbudet av italienska klassiker som erbjuds. Det är också lätt att föreställa sig själv sittandes på uteserveringen, en varm sommardag med en negroni i handen. Det känns fint att kunna konstatera att den röda baracken har återuppstått och att Lilla Milano numera ligger i Sannegårdshamnen.

IMG_7975

 

 

 


Publicerat: 2016-12-09
Taggar: