Hans-Erik från Hisingen gör film om Union Carbide Productions

Hans-Erik Therus heter en charmant man från Hisingen, låt oss introducera honom helt kort. Uppväxt i Lundby, som ung punkare med tuppkam i banden Total Armsvett och Disarm drev han håglöst genom staden på jakt efter mål och mening – och kom så småningom på att han ville jobba med film. I år har hans film om mytomsusade skandalbandet Union Carbide Productions från Göteborg äntligen premiär.

Han återvänder ibland till Hisingen, och när så sker uppsöker han gärna favoritplatserna Färjenäs och industriområdet ut mot Skarvikshamnen samt Rya Skog.  Stockholm är annars hans boplats sedan många år.

Idag är Hans-Erik en erkänd filmare, som bland annat gjort uppmärksamma dokumentärer om såväl egensinnige Bo Hansson (ej att förväxla med sportkommentatorn…) i filmen “I trollkarlens hatt” (2015) och det på 1980-talet stora bandet Dag Vag i filmen “Alltmedan stjärnorna föds och dör” (2017).

Just nu är han i full färd med att sammanställa filmen om det mytomsusade göteborgsbandet Union Carbide Productions. Med sig på resan har han också producent Hjalmar Palmgren (till vänster på bilden nedan).

Ett filmprojekt som från början skulle handla om en av medlemmarna, Björn Olsson, idag mest känd kanske som låtskrivarpartner till Håkan Hellström, även omskriven på denna sajt bland annat här.

Men i samband med att Hans-Erik följde med bandet till en återföreningsspelning i Baskien, som Björn Olsson förövrigt inte deltog i – då slog det honom:

– Här finns en annan historia att berätta, något mycket större. Jag började intervjua medlemmarna i bandet, och året därpå följde jag med dom på alla spelningar de gjorde, på Liseberg och Gröna Lund, på en klubbturné som även sträckte sig till Oslo och Helsingfors. Jag kom dom nära, och en film började ta form i mitt huvud, säger han.

Med hjälp av ett idogt detektivarbete har Hans-Erik dessutom inte minst samlat in massor med arkivmaterial på VHS-kassetter och andra format, så hans arbete har nästan inkluderat rent arkivaliska principer.

– Vi har kommit en bra bit med filmen, en del återstår, men jag känner att det vi får fram är helt unikt, en fantastisk berättelse. Det blir inte bara en film om ett band, det blir en film om vänskap, om svek, om relationer. Och någonstans en tidsbild av ett Göteborg som inte längre existerar, en svunnen era, säger Hans-Erik (på bilden här nedan in action på Riche Lilla Baren där bandet gjorde en bejublad session på natten efter spelningen  på Gröna Lund).

Filmen kommer att ha premiär under 2020, men hur och när är fortfarande en väl förborgad hemlighet – och gissningsvis kan vad som helst hända. Det blir kanske så när man blandar in detta band i leken. För

ryktet om Union Carbide Productions handlar inte bara om bandmedlemmarnas överklassbakgrund från burgna områden som Örgryte, Askim och Näset eller deras många och omvittnade skandaler – ett minst lika välgrundat rykte är att bandet alltid gjorde vad som föll dom in och ingen hänsyn togs till gängse traditioner eller måsten.

Även om det också innebar att bandet revolterade inte bara mot gamla proggöverlevare på Sprängkullen (musikkafé och kulturinstitution på Sprängkullsgatan, revs för länge sen) utan även punkeran så existerade i Göteborg då fortfarande en självklar en slags gör det själv-anda fortfarande  – där skivbolaget Radium var ett nav som mycket cirklade kring. Skivbolaget kontrakterade Union Carbide Productions och sedan var cirkusen igång…

–  Jag var ju ung punkare på Hisingen och mötte likasinnande på Ryaskolan i Biskopsgården. Det var en rätt hård skolmiljö för jag kom från lugnare områden. Men i punkgänget tog man hand om varandra. Vi började spela och fick replokal i Länsmansgården av kommunen. Vi gjorde det mesta själva, skivor, kassetter, affischer spelningar. Det jag fick med mig då hjälper mig i filmarbetet idag, berättar Hans-Erik.

Punkeran gled så småningom över i svartklubbseran i Göteborgs innerstad med omsusade ställen som Valands konstklubb, Soul Kitchen, LPC, Rockers, Roxy, Östra Liden, Draupner (stans första klubb som hade öppet till 05), Franska klubben, Banana Boat med flera. Kom ihåg, unga läsare, att på denna tid såg utelivet ut så här: man drack alkohol sittande vid bord, och mat-tvång var allom rådande.

Antal ställen att besöka för en yngling var högst begränsat. Bar- och restaurangexplosionen i staden låg tjugo år framåt i tiden. Att stå vid en bardisk och läppja på ett glas gick undantagsvis på Chez Amis vid Vasaplatsen samt på C Von på Linnégatan, men under mycket kontrollerade former. Alla ställen stängde senast mellan midnatt och 01, ofta upphörde alkoholserveringen redan 00.30. På natten tog istället svartklubbar vid.

Och detta var en tid då det alltså var svartklubbar på riktigt, inte av imageskäl eller av (bara) ljusskygga skäl. Det fanns inget alternativ! Det fanns fortfarande lönnkrogar i Haga (som då inte förvandlats till ett medelklassreservat befriat från biltrafik utan riktigt trashigt, med ödetomter, gistna utedass och livsfarlig stämning på Haga Nygata efter mörkrets fall. Dessutom bodde Freddie Wadling där – fatta!

– Jag upptäckte massa lokal musik då, däribland Union Carbide Productions. Dom hade samma kraft och energi som fanns i punken. Så filmen om dom är djupt förankrad i mitt egna tidigare Göteborgsliv, säger Hans-Erik.

Följ arbetet med filmen på denna FB-sida!

Från Wikipedia kan man läsa om Union Carbide Productions:

Union Carbide Productions var ett svenskt rockband som debuterade 1987 med skivan In the Air Tonight. Bandet var känt för sin provokativa image, kaosartade framträdanden och energiskt drivna rock’n’roll. Framförallt tack vare sin karismatiske frontman Ebbot Lundberg, som var den ledande och innovativa drivkraften. Bland fans till bandet kan nämnas Håkan Hellström, Kurt Cobain, Dave Wyndorf, Sonic Youth, Foetus, Jon Spencer och Jello Biafra.
Bandet splittrades 1993 men Ebbot Lundberg, Ian Person och Björn Olsson bildade ett år senare det framgångsrika The Soundtrack of Our Lives.
Union Carbide Productions har influerat en rad artister och band. Bland dessa kan nämnas Turbonegro, Håkan Hellström, The Hellacopters, The Hives med flera.
Namnet Union Carbide Productions kommer från företagsnamnet Union Carbide Corporation som var skrivet på ett batteri i Björn Olssons ägo.
2018 återförenades bandet och gav två konserter på Liseberg respektive Gröna Lunds scener. I samband med återföreningen släppte de liveskivan “Live at CBGB New York 1988” inspelad på CBGB i New York 1988.
Relaterat till en positiv respons och mersmak bokades bandet in för tre klubbspelningar. Kulturbolaget, Malmö (181108), Debaser, Stockholm (181109) och Stora Teatern, Göteborg.
Medlemmar som figurerat i bandet: Ebbot Lundberg, Björn Olsson, Henrik Rylander, Per Helm, Patrik Caganis, Adam Wladis, Jan Skoglund, Ian Persson
Anders Karlsson, Martin Hederos

Till dessa fakta kan alltså snart läggas att filmen om bandet har premiär. Oklart ännu vad filmen ska heta, men går under arbetsnamnet The Golden Age.

Så här såg Hans-Erik ut då det begav sig:

Tidstypisk affisch från tiden då Hans-Erik och hans vänner ägde punkscenen:

Total Armsvett som då hade bytt namn till Disarm poserar i Färjenäs:

Disarm – håglösa men upprymda på grund av den slående utsikten:

Union Carbide Productions på Liseberg 2018:

Bandet fotograferat samma år:

Union Carbide Productions, 1990-tal:

Bandbild anno 1987, även känd som den sk Life-bilden:

 

Affisch klubbturné 2018:


Publicerat: 2020-02-13